Ett fenomenologiskt synsätt

Fenomenologer ser människan som en helhet. Människor är inte maskiner som kan ”läras om och läras rätt”, vilket beteendevetare kan se oss som. Vi är inte heller en produkt av vår barndom, vilket psykoanalytiker och freudianer menar. Tvärtom anser fenomenologer är människan är en helhet – vi är en konsekvens av både vår uppväxt, vår omgivning, vår biologi och våra rationella och irrationella tankar. I denna artikel lär du dig hur du genom att ha ett fenomenologiskt synsätt på dig själv kan stärka din självkänsla, samt få ut betydligt mer av ditt liv.

Vid arton års ålder hade jag en ganska tydlig bild av mig själv. Min självbild var den ”rätta bilden”, ett fenomenologiskt synsätt och om någon uppfattade mig på ett annorlunda sätt än jag uppfattade mig själv, hade den personen fel. Under en fenomenologiföreläsning om empati och förändringsarbete blev jag intervjuad och fick besvara frågor om hur jag ser på min roll som bilförare. Jag förklarade att jag var en dålig bilförare, och att det i själva verket är ett stort misstag att jag över huvud taget har körkort. Vi diskuterade min aktuella ”körsituation”, min önskade ”körsituation”, mina hinder och mina resurser. Ganska snart kom vi fram till att en av mina svagheter är den självbild jag har utav mig själv - Det finns inget objektivt svar på om huruvida jag är en bra bilförare eller ej, utan det är upp till betraktaren att bestämma om jag är en lämplig bilförare.

Denna föreläsning jag var på vid 21 års ålder blev en omvälvande föreläsning för mig. Jag började ifrågasätta den bild jag har av mig själv. Inte bara den bild om huruvida jag är en bra bilförare eller ej, utan också den bild jag har av mig själv som sierska, vän, dotter, student, etc. Det verkar vara så att mitt ”narrativa själv”, - min självbild, och mitt ”jag”, - självet, - inte alltid stämmer överens. Kortfattat formulerat kan jag säga att jag lider av Alzheimer-light. Jag tror jag vet min kompetens, men i själva verket har jag ofta en inte helt sanningsenlig, eller ska vi säga objektiv, syn på mitt liv. Jag har inte, likt en person med alzheimer, förlorat mitt narrativa själv, men jag har heller inte ifrågasatt och förnyat mitt narrativa själv på alldeles för länge. Jag tror absolut att en person mår bra av att regelbundet ifrågasätta sitt narrativa jag och sin självbild för att förstå att denne har kapacitet att göra mycket mer än vad han gör just nu.

Allt för många människor som vid exempelvis något tillfälle blivit ”ratade” tror ofta att de kommer bli ”ratade” för all framtid, och att detta betyder att de är oälskade människor. Ibland möter vi människor som erbjudits en bättre tjänst på sitt jobb, men som inte vågar tacka ja till denna tjänst, eftersom de enligt dem själva är ”för dåliga på att hålla föreläsningar”, ”för lata”, ”för nervösa”, ”inte har den kunskap som jobbet kräver”, etc. fastän de i själva verket är mycket kapabla att klara av en högre tjänst. Dessa människor har negativa, inaktuella förutfattade meningar om sig själva, grundade på exempelvis endast en mindre lyckad föreläsning de höll för fem år sedan.

Ett ofta återkommande scenario, är kvinnor som varit singlar i många år, inte för att de inte är vackra människor och åtrådda av många män och kvinnor, utan för att de blev dumpade i sitt förra förhållande och därför är säkra på att de kommer bli dumpade i varje förhållande de någonsin kommer ha i resten av sitt liv. 

Jag som är sierska och skriver denna text, vill uppmuntra dig som läser texten att se över de uppfattningar du har om dig själv. Sannolikheten är stor att de negativa uppfattningar du har om dig själv, inte alls är sanna. Det är bra att se över sin självbild regelbundet då det gör att vår bild av oss själva blir mer ”up to date”, vilket gör att vi har bättre förståelse för vår kapacitet, och kan utnyttja våra positiva egenskaper och våra förmågor på ett bättre och mer effektivt sätt. Skaffa dig ett bättre synsätt, ett fenomenologiskt synsätt.