
![[@title]](https://res.cloudinary.com/redhatholdings/image/fetch/w_900,h_519,c_fill,q_auto,f_auto/https://www.xn--spdom24-fxa.se/uploads/agent_blog_dev/att-bli-medveten-om-ditt-inre-ljus.jpg)
Det sägs att vi alla bär ett ljus inom oss. Ett glödande centrum av varande som inte slocknar, oavsett hur mörk världen omkring oss kan verka. För många är det bara en vacker tanke, men för mig blev det en levande verklighet, tack vare min mormor.
Mormor va shaman, jordens barn och stjärnornas vän, hon pratade med vinden och lyssnade på mossan. Hon visste när björken grät och när räven bar budskap. Men framför allt lärde hon mig att känna mitt eget ljus, det där inre ljuset som inte syns med ögonen men som känns i hela kroppen när man väl hittat det.
Jag minns en kväll när jag var liten och vi satt i hennes lilla stuga i skogsbrynet. Elden sprakade dovt och trumman vilade mot väggen. Hon tog min hand, lade den över mitt hjärta och sa: “Det här är inte bara ett hjärta, lilla du, det är en eldplats. Här tänds ljuset när du vågar se dig själv som du är, inte vad världen säger att du är. När du lyssnar, inte med öronen, utan med själen.”
Vi satt i tystnad länge, som bara barn och gamla kvinnor kan göra utan att det blir stelt. Plötsligt kände jag det, ett slags stilla, varmt sken i mitt bröst, inte som eld, mer som norrsken. Det var jag, det var mitt ljus.
Hon lärde mig att varje gång jag kände mig liten, glömd eller vilsen, kunde jag blunda och leta tillbaka till den platsen. Det var som att hon lade en karta i mitt inre: “Här finns du, här har du alltid funnits, inget yttre mörker kan ta bort det som lyser inifrån.”
Så hur hittar man sitt inre ljus?
För mig börjar det med stillhet, med att våga stänga ute världens buller och luta sig inåt. Det handlar inte om att vara perfekt eller positiv hela tiden, ljuset bor inte i vår prestation, det bor i närvaron, i att våga vara där du är, känna det du känner och ändå välja att tro på att du är mer än dina sår.
Jag tackar mormor varje gång jag skriver, varje gång jag lägger kort eller slår på min trumma. För hon lärde mig att det största miraklet inte är något som kommer utifrån, det är något som tänds när vi kommer ihåg vem vi egentligen är. Så om du tvivlar idag, sätt handen över ditt hjärta och känn efter. Tänd elden där inne igen. Jag lovar, det är fortfarande glöd kvar.
























