
![[@title]](https://res.cloudinary.com/redhatholdings/image/fetch/w_900,h_519,c_fill,q_auto,f_auto/https://www.xn--spdom24-fxa.se/uploads/agent_blog_dev/ditt-inre-landskap-en-plats-att-tervnda-till.jpg)
Ibland vandrar vi så länge i yttervärlden att vi glömmer att vi också bär en hel värld inuti, ett landskap som inte syns med ögonen, men som känns med hela vårt väsen. Ditt inre landskap.
Det kan vara ödsligt ibland eller blommande. Ibland är det dimmigt, du vet inte vart du är på väg, ibland känns det som att du går vilse, fast du egentligen är på väg hem.
Men det är alltid ditt. Där finns dina skogar av längtan, dina bäckar av tårar, där finns ruiner av gamla rädslor och tempel du själv byggt av drömmar och överlevnadsvilja. Där finns platser du undviker för att du tror att de är för smärtsamma att besöka, men som viskar att de bär något du ännu inte sett.
Jag har lärt mig att vi behöver besöka vårt inre landskap ofta, inte för att döma det, inte för att rensa det i första hand, utan för att minnas att vi bär det och det bär oss.
Det är okej att det inte är vackert just nu, det är okej om det stormar, om det finns frost eller gamla stigar som du inte vågat gå på än. Du behöver inte laga det direkt, du behöver bara vara där en stund, lyssna, sitta ner och andas. För när du gör det, vet landskapet att du har återvänt och då börjar det själv att blomma igen.
























