
![[@title]](https://res.cloudinary.com/redhatholdings/image/fetch/w_900,h_519,c_fill,q_auto,f_auto/https://www.xn--spdom24-fxa.se/uploads/agent_blog_dev/nr-krleken-segrar-i-en-trasig-sjl.jpg)
Det finns själar som varit med om mer än vad hjärtat egentligen orkar bära, själar som slitits itu av svek, förlust och kyla, som lärt sig att stänga dörrar innan någon hunnit knacka och som byggt murar så höga att inte ens de själva kunnat se ut.
Ändå händer det ibland att kärleken hittar en spricka. Inte för att den stormar in, utan för att den viskar tyst, för att den väntar och för att den stannar, även när allt annat flyr.
Jag har sett det hända. I mig själv och i andra. Hur något så stilla som vänlighet kan få ett fruset hjärta att tina, hur en blick fylld av äkthet kan dra undan en livrädd själ från kanten och hur ett “Jag stannar även när du tvekar,” blir en ny början.
När kärleken segrar i en trasig själ ser det inte alltid ut som på film, det är inga fyrverkerier och inga dramatiska löften. Det är en kopp te när man inte orkar prata, n hand som inte släpper, även om man backar eller en röst som säger: “Du är värd att älskas. Även i det här. Särskilt i det här.” Ibland är den segern tyst.
Den syns bara i ögonen på någon som för första gången vågar se sig själv med mildhet. Den märks i andetaget som inte längre är fullt av kamp, den lever i beslutet att öppna upp, bara lite, bara tillräckligt mycket så att ljuset ska sippra in.
Kanske är det så att våra trasiga delar inte ska lagas för att försvinna, kanske är det där, i sprickorna, som det heliga kommer in. För kärlek kräver inte perfektion, kärlek kräver närvaro.
Så till dig, du själ som gått sönder men fortfarande andas, det finns hopp, du behöver inte vara hel för att vara värd kärlek, du behöver bara vara du och någon eller något, kommer att älska dig just där.
Inte trots sprickorna, utan för att du bär dem som styrketecken, som kartor över var du varit och bevis på att du är kvar. När kärleken segrar i en trasig själ, då förändras allt. Inte med ett dån, utan med ett viskande ja och plötsligt blommar något, där ingen trodde att jorden ens kunde bära liv.
























