
![[@title]](https://res.cloudinary.com/redhatholdings/image/fetch/w_900,h_519,c_fill,q_auto,f_auto/https://www.xn--spdom24-fxa.se/uploads/agent_blog_dev/nr-mormor-lrde-mig-se-tecken-och-vrlden-brjade-viska-tillbaka.jpg)
Det var inte med stora ord hon lärde mig, inte med böcker eller regler. Nej, det var som om hon visste att vissa saker måste kännas, inte förklaras.
Jag minns den där morgonen, vi gick den vanliga stigen bakom huset, där ormbunkarna var högre än mig och doften av fuktig mossa låg kvar från natten. Mormor gick långsamt, som om varje steg var ett samtal med jorden. Plötsligt stannade hon till. “Titta där”, sa hon och nickade mot en fjäder som låg mitt i vår väg. “Ser du? Du bad om svar igår, här är det.”
Jag stirrade på fjädern, för mig var det bara en fjäder, men för mormor var det ett tecken. “Det är inte alltid som svaret kommer i ord”, sa hon. “Ibland kommer det som en vindpust, en fågel som inte brukar visa sig eller en sten som glimmar lite extra i solljuset.”
Från den dagen började jag se världen annorlunda, jag slutade rusa fram, jag började lyssna, inte bara med öronen, utan med hjärtat.
När jag var orolig, dök en nyckelpiga upp i mitt fönster. När jag kände mig ensam, drömde jag om vargen, min inre styrka och ibland mitt i vardagen kunde en doft, en färg eller ett minne svepa in och bära med sig ett budskap som jag behövde höra.
Mormor sa att tecken är som små viskningar från det osynliga. Från våra guider, från våra förfäder och från jorden själv. “De som ser dem är inte mer magiska än andra”, sa hon, “de är bara tysta nog att höra och mjuka nog att ta emot.”
Ibland frågar någon mig hur man börjar sin andliga resa, jag brukar le lite då och tänka på mormor. “Börja med att gå långsamt, be om ett tecken och när det kommer, för det gör det, säg tack och världen viskar tillbaka, alltid.
























