
![[@title]](https://res.cloudinary.com/redhatholdings/image/fetch/w_900,h_519,c_fill,q_auto,f_auto/https://www.xn--spdom24-fxa.se/uploads/agent_blog_dev/tre-generationer-samma-kraft-olika-vgar.jpg)
Jag tänker ofta på hur vi tre, jag min mamma och min mormor, alla burit den andliga kraften i oss, men hur vi valt att använda den på våra egna vis. Det är en påminnelse om att gåvor inte är något man måste uttrycka på ett visst sätt. Det handlar inte om att följa ett recept eller ett system. Det handlar om att följa sitt hjärta, sin inre röst och sin unika förbindelse med det osynliga.
Min mormor var stark, rak och nästan lite skrämmande ibland. Hon gick aldrig halva vägen. Hon kände dofterna i vinden, lyssnade till rörelser i marken och kunde säga direkt om något skulle ske. Hennes sätt att ta in världen var genom naturen, genom örter, rökelser, ritualer, Jordnära och samtidigt helt uppkopplad mot något större. Hon sa sällan vad hon gjorde, men man visste att hon visste. Hennes tystnad var ofta mer kraftfull än andras ord.
Min mamma var mildare, känsligare, nästan som om hennes hjärta var en radioinställning till de som behövde tröst. Hon använde sina drömmar, sina föraningar och den där speciella blicken som kunde se rätt igenom en. Hon skrev mycket. Små lappar, dagböcker, meningar som kom till henne från ingenstans. Hon öppnade sig ofta genom skrivandet och vaggade in andra i trygghet med sin närvaro. Hon helade mer i det tysta, i det mjuka. En varm kopp te, en hand på axeln, ett ord i rätt stund.
Då är det jag kvar nu. Min väg blev något helt annat, kanske för att jag lever i en annan tid, kanske för att livet har drivit mig att använda det jag fått mer öppet, mer i mötet med människor. Jag har både mormors eld och mammas vatten i mig. Jag arbetar med kort, med guider och med energier. Jag skriver, jag talar, jag delar. Jag låter intuitionen styra, men också känslan för vem som står framför mig. Jag blandar stillhet med tydlighet. Jag vägleder för att jag inte kan låta bli. För att det är så jag andas.
Ibland undrar jag hur det kommer kännas att vara den sista i vår kedja. Men så slår det mig, inget avslutas. Det förändras bara. De är kvar, båda två. Mormor viskar ibland när jag går i skogen. Mamma kommer med dofter och fåglar. Jag är inte ensam. Jag bär dem och jag fortsätter, på mitt sätt, i vår gemensamma kraft.
Vi använder våra gåvor olika, men i grunden har vi alltid gjort samma sak, vi har lyssnat.
























