Tvillingsjälar som möts, den vackra smärtan

Att leva med sin tvillingsjäl är som att se sitt eget ljus och sina egna skuggor dansa i samma kropp. Det är kärlek på en nivå som bränner igenom allt, försvar, masker, gamla sår och illusioner. En kärlek som inte alltid är enkel, men alltid är sann.

Tvillingsjälen kommer inte in i ditt liv för att göra allt lätt, den kommer för att väcka dig. För att riva ner det som inte längre tjänar din själ, för att visa dig var du fortfarande gömmer dig och för att påminna dig om vem du egentligen är bortom rädslan och bortom egot.

Det svåra är att bandet mellan er inte går att bryta, inte ens när ni går åt olika håll. Det är som en ton som alltid finns kvar i hjärtat, en spegel som vägrar spricka. Ibland möts ni för att växa tillsammans, ibland för att växa ifrån varandra, men själen känner alltid igen sig.

Mormor brukade säga att tvillingsjälar inte är två halvor som ska bli hela, utan två hela själar som känner igen samma eld. Och ibland är elden så stark att man måste gå en bit ifrån för att inte brinna upp.

Att leva med sin tvillingsjäl kräver mod, mod att äska utan att äga, mod att släppa taget, när kärleken kräver frihet och mod att lita på att allt ni väcker i varandra har ett högre syfte, även det som gör ont.

I slutet är det alltid kärleken som segrar, men vägen dit går sällan rakt. Den går genom speglar, tårar, skratt och tystnad, tills ni båda står nakna inför ljuset och vet: “Det här är min spegel, min eld och min eviga lärdom.